Det var en väldig kontrast att komma hem till vinter-Sverige igen. Ville ta en bild av det snökaos som omgärdar vårat hus, men batteriet i kameran är slut och laddaren ligger i resväskan som fastnade någonstans på vägen hem. Tillsammans med mina vinterkängor, alla mina bästa kläder och allt mitt smink. Typiskt.

Snö i drivor, en blå himmel, en eld, och en termos med varm choklad. Det behövs inte mycket mer för att man ska må så där riktigt, riktigt bra.

Selmas kompis Gunnel har fått valpar. Åtta små välskapta underverk. Efter att vi fick hem Selma och mitt hundbegär var mättat har jag känt mig mer eller mindre immun mot valpar. Men när lilla Svea, 7 veckor, kryper upp i mitt knä och somnar mjuknar mitt hjärta, och när hennes sju syskon en efter en följer efter och jag slutligen har åtta små sovande grand danois-valpar i knät har jag helt kapitulerat. Hade jag bara tid, plats och råd skulle jag helt klart kunna bli en crazy dog lady. Ingen tvekan.

Nu är det en halv evighet sen jag var inne här. Jag skäms lite när jag ser att den sista bilden jag la in är på en blomstrande sommarsyrén. Men den blir ju å andra sidan en fin kontrast till dagens bildskörd. Inte en ko på grönbete, men precis lika lycklig. En bullmastiff på ett fält med lössnö.

Nationaldagen har passerat och midsommar likaså. Och vi hade det helt superbt bägge dagarna. Och så har vi haft besök ända från Amerikat. Skoj skoj Något som inte är riktigt lika skoj är att vi fortfarande inte riktigt fått bukt med Selmas sabla furunkler. Hon har inte haltat på flera månader och hon verkar inte ha sådär jätteont. Men hon är ju en bulle och visar ju inte smärta överdrivet ofta även då hon råkar ut för saker som jag tycker måste göra ont. Igår bar det därför av till veterinären igen och nu har en ordentlig genomgång gjorts av simhud, öron, klofalsar och så vidare. Om nån vecka får vi också svar på det blodprov vi tog. Veterinären gissar på allergier. Jag håller alla tummar jag har för att hon har fel.

Vilken helg vi har haft!!! Att lite sol och värme kan göra sån skillnad. Fantastiskt.

När Selma först visade tendenser till rännsketa igår så tyckte jag nog att “man mår som man förtjänar”. Men när hon fortfarande var lika dålig i magen klockan fyra i natt så började jag faktiskt tycka synd om henne. Jag misstänker att det är löp på g. Hon blir alltid lite extra matfixerad då. Och det kan inte vara lätt att motstå ett skafferi som står på glänt när hela ens varelse ropar att man ska förbereda sig inför valparna som snart ska komma. Lilla skruttan. Men hon är pigg och glad i alla fall, så det finns nog ingen större orsak till oro. Ja just exakt det här ögonblicket är hon inte så pigg förstås… nu ligger hon utslagen av värmen på hallgolvet och vilar. Mattes prinsessa.