Hundra meter från vårt hus ligger en skog. Visserligen ingen urskog, utan en sån där ganska centralt belägen “motions-slinge-skog”. Men likväl en skog. Det är en sann fröjd att ta morgon promenaden nu. Eftersom Selma är nästan lika klantig som sin matte så brukar jag passa på att öva lite balans med henne, vilket ser fasligt roligt ut för trots att hon har passerat 2,5 år så har hon fortfarande inte fattat att hon kan hoppa upp på saker och ting, utan hon klättrar upp (alternativt kryper under om det gäller staket med mellanrum vid marken… även om det bara är två äpplen högt). Kan man annat än älska en sån hund?!