Igår var en av mina värsta dagar på mycket länge. Under ungefär en kvart uppfylldes jag totalt av ett kaos av oroliga knutar i magen  och miljarder tankar som irrade runt. Orsaken… en ostkaka. En vanlig j-a ostkaka! På en sekund hade den förb-e ostkakan trollat bort min prinsessa, min ögonsten, mitt matvrak till hund. Ena sekunden var hon på tomten, nästa som uppslukad av jorden. En bortglömd ostkake-skatt fick min Semlabulle att lämna hem och familj för att dra till skogs. Efter vad som kändes som en evighet (men som förmodligen bara rörde sig om en kvart) var hon lyckligtvis återfunnen igen, mätt och glad. Men många frågor återstår. Hur kan man vara så matfixerad? Vad gör man åt det? Och vem lämnar en hel ostkaka ute i skogen?!